Det finns så många grejer som jag vill säga och göra. Tankar som skriker av att komma ut ur mitt huvud. Tankar som jag så gärna vill dela med mig av. Men jag vågar inte säga dom högt. Det är något som stoppar mig. Jag har inget självförtroende. Egentligen är det lite konstigt. Vad är jag liksom rädd för? Att någon ska reta mig? att någon ska kalla mig tönt eller bitch? att någon ska stämpla mig?

 

Det är ganska konstigt för när jag var mindre så vågade jag vara mig själv. Jag vågade säga och göra det som var mig. Jag vågade dela med mig av mina tankar och känna att jag kunde göra vad som helst. Jag förstådd inte hur man kunde ha ett dåligt självförtroende. Min kompis t.ex. vågade aldrig lägga till något eller säga ifrån. Jag förstod aldrig hur hon inte kunde det. Hur man kunde ha ett sånt dådigt självförtroende. Jag viste inte riktigt varför hon hade det och jag tycket det var ganska konstigt att hon var så blyg av sig. 

 

Jag har ett minne från när jag var liten. Jag hade just varit på Lindex och köpt två stycken hårbollar eller hårdonut (kalla det va du vill men jag lägger in en bild här: )

 

 

Nästa dag så tvingade jag min mamma att hjälpa mig sätta upp en frisyr med dom två hårdonuts. Jag gick upp extas tidigt och kände mig jätte nöjd och stolt när min frisyr var klar. Frisyren passade verkligen mig och det kändes roligt att vara mig själv och annorlunda. Jag gick till skolan med världens självförtroende och det kände just då som om jag skulle kunna ta över värden. Jag kom fram till mitt klassrum och satte mig på min vanliga plats längst fram. Jag och min kompis babblade på om allt under lektionen och skrattade så att vi nästan kissade på oss åt roliga bilder från google. Snart så hörde jag två killar från klassen ropa mitt namn. Jag vände mig om och såg två killar garva skit mycket samtidigt som dom vinkade att jag skulle komma dit. Jag antog att dom hade hittat något roligt skämt som dom ville visa mig eller något så såklart gick jag dit. När jag kom fram till dom så sa en av killarna såhär under sin skrattattack "har du sett star wars? Du vet prinsessan leia?" Jag sneglade ner på deras dator där dom hade en bild på prinsessan Lea som hade exakt samma frisyr som mig. Det var då jag förstod det. Det var mig dom skrattade åt. Det var jag som var skämtet för dom. Fler hade även runt om oss vänt sig om och börjat skratta. Just då sjönk mitt förtroende. Jag ville bara dra ut min frisyr och slänga donutsarna i en låda långt långt bort. Så det gjorde jag också. När jag kom hem gjorde jag sönder frisyren som jag tidigare hade varit så stolt över. Frisyren som hade varit så jag. 

 

Nu i efterhand ångrar jag att jag gjorde det. Jag borde sagt något som "Såklart och hon är ju skit snygg!" sedan gått tillbaka till min plats och skrattat med min kompis igen. Jag ångrar det så djupt. Just då i klassrummet efter alla hade skrattat så ville jag bara sjunka ner under marken där ingen kunde se eller höra mig. Så efter den dagen började jag gå i tofs. En enkel vanlig tofs som alla tjejer hade. Jag vågade inte längre sticka ut. Vist det killarna gjorde var inte jätte elakt men det gjorde ändå så att jag grät när jag kom hem.

 

 Tiden har lite stannat där när jag bar en tofs. Jag har fortfarande donutsarna i lådan under sängen. Jag tror faktiskt det är dags att börja ta fram dom igen. Men med mitt dåliga självförtroende så blir det svårt.

 

 Men vet ni va? Jag ska fortsätta jobba med det. Jag ska bli lilla Amy som vågade göra vad fan hon vill. Så alla ni som också har dåligt självförtroende. Vi får göra detta tillsammans. Ett steg i taget. Jag ska börja med att dra ut den gamla fula tofsen den har suttit i håret alldeles för länge ;)

 

 

 

Jag var nära på att glömma dagens tips! Herregud hur kunde jag nästan glömma det?!

Dagens tips: Dansa inte konstigt när en kompis har en mobil nära sig... Det kan sluta med att din kompis sviker dig och lägger upp videon på snapchat.... Och videon kan råka få 120 visningar där även 25 personer från klassen har sätt den....