Känslan som tuggar dig inifrån och ut. Kärnslan som får dig att vilja krypa ihop i ett mörkt hörn där inga ser dig ´. Där ingen hör dig. Där du inte kan göra något fel. 

Rösten i ditt huvud som säger att du gör fel. Att du är en idiot som ingen gillar. Rösten som klagar och trycker ner dig. Rösten som får dig att må så dåligt. Rösten som hatar dig,klagar på dig och förstör dig. Ingen annan hör denna röst utom du.

Man kan inte ens sätta sig ner utan att höra sin inre röst klaga på något. Det spelar ingen roll vad du gör för vad du än gör eller vad du än säger så gör du fel. Varje andetag, varje steg och varje val förstör denna rösten. 

Såklart finns det dagar då du känner dig glad. Då rösten nästan inte ens hörs. Dom dagarna är sköna. Man känner sig lycklig och det känns som om allt är perfekt. Men så fort någon tittar på dig konstigt eller säger något om dig. Då krossas den glada muren. Den glada muren har svaga väggar som kan krossas av det minsta lilla. När den glada muren är krossad kommer rösten fram igen. Allt är förstört. 

/ Detta är hur jag känner mig. Jag kännde att jag behövde skriva av mig lite.